Thåström och amasonerna

Fyra starka kvinnor. Fyra starka viljor. En för alla, alla för en. Vi ska inte prata jobb denna kväll, så självklart pratar vi jobb. Vi går vidare efter tapasmiddagen på St:Paulsgatan, en av oss gör ett mellanspel på bostadsrättsföreningens styrelsemöte, vi andra går till Häktet. En andningsoas i vårt stilla kaos.

”Karenina” i högtalarna. Det gör mig lugn. Jag har hittat rätt plats. Oasis en stund senare. Det finns inte cava, men det finns billig champagne. En onsdagkväll med tre starka kvinnor vid min sida. Vi är krigare. Amasoner.

Ja, vi skrattar lite för högt, lite för rått. Det är vår tid. Vårtid.

Thåström fastnar i mitt sinne. Rör sig i mig, talar till mig.

”Jag vet du lever mitt i bland.
Fast mitt i ingenstans.
Mitt i allt det där,
du försöker ge ett namn.

Jag vet du odlar vingar.
För din hud har blitt för trång.
Jag vet att du försöker,
flyga bort nånstans med dom”.

Om du går, går jag, om du stannar, stannar jag.

Tänk själv. Tänk själv. Tänk själv. Tänk på dig själv.

Lägg ner ditt vapen. Beväpna dig med vingar.

Fel fokus på rasismdebatten

Läser idag, den 28/8, Judith Kiros artikel på DN Kultur om högerns ovilja att ta ansvar för rasismdebatten. Jag tänker att hon sätter fingret på ett fenomen som ofta uppstår i den offentliga debatten. Fel fokus på fel saker. Hon skriver:

”Tänk på reaktionerna på Athena Farrokhzads sommarprat. I nittio minuter lyssnade vi på berättelser om strukturell rasism, om kapitalismens våld, om bombningarna i Gaza, om migration och de döda kropparna vid Europas gränser – och den efterföljande diskussionen, från borgerligt håll, handlade om Ebba Gröns ”Beväpna Er”.

Kanske vore det värt att lyssna en gång till på sommarpratet, ta för all del bort musiken, om den nu grumlar sinnet så mycket. För Athena Farrokhzads politiska, poetiska ord är värda att bemötas med relevant respons.